Kvinnohat på busstationen.

Jag står vid busstationen vid järnvägstorget. Hörlurarna på, isolerad från min omgivning. Det kommer fram en berusad, vit man. Stor kroppshydda. Hotfull. Jag går för att slänga mitt tuggummi, han följer efter, hack i häl. Han är riktigt nära mig nu. Han säger någonting hårt, jag ignorerar honom. Han står några centimeter ifrån min kropp, blockerar mig från att gå tillbaka och jag får panik. Det finns andra här. Men ingen märker eller så gör ingen någonting. Han skriker åt mig, någonting på finska. Han skriker mig rakt i ansiktet. Mina fingrar letar febrilt efter mammas nummer på telefonen, jag ringer. Jag ser inte på honom. Jag får bara panik. Stirrar ner på telefonen. Nycklarna i handen, tänker jag. Nycklarna i handen, hela jävla vägen hem. Om han stiger av på min station så ringer jag polisen, tänker jag. När min mamma svarar så börjar han dra sig bort från min kropp. Han backar, vänder om och går en bit bort. Han går fram till en annan kvinna. Står nära. Lägger sin fot ovanpå hennes. Står på hennes fot. Han står på hennes fot. Han. Står. På. Hennes. Fot. Jag blir förbannad. Rädd. Ledsen. Han är några meter bort nu. Stirrar på mig. Jag vill spotta på honom. För att han tar ifrån mig min frihet. Min trygghet. För att jag är rädd, gråtfärdig och för att han aldrig kommer att fatta. Jag vill skrika honom rakt i ansiktet. För att han gör det omöjligt för mig att någonsin gå säker i en stad som borde få vara min stad. Men den är inte min. Den tillhör honom. Men jag står kvar, stel och rädd. Obehaget går i vågor, jag vill bryta ihop men han får inte se mig gråta. Jag ringer till vänner. Jag åker hem. Han åker hem. Han åker hem och somnar. Och ingenting är annorlunda när han vaknar. Men för mig är världen aningen mer skrämmande. Aningen mer obehaglig. Aningen mindre min.
Publicerad 06.12.2016 kl. 19:50

Är jag en dålig feminist om jag vill gå ner i vikt?

Jag är livrädd för att jag kanske har gått upp i vikt denna höst.
Vilket jag antagligen har gjort. Åtminstone 5 kilo.
Jag äter allt jag vill, jag tillåter mig själv det jag vill ha, i stunden.
Och jag vet inte varför sådär anatomiskt eller fysiskt, men jag är rätt duktig på att äta trots att jag är övermätt. Så jag går upp i vikt. Såklart. Det är helt förklarligt, vetenskapligt alltså.

Men jag vill gå ner i vikt nu. Men det är svårt, såklart. Vi alla vet att det inte bara är Nike, ”just do it”, hårda ord en tidig morgon i löpspåret och självdisciplin som gäller. Det finns så mycket mer bakom träningsbilder på Instagram och det nya supernyttiga receptet din vän lägger upp på facebook.

Det är år av tankar, år av mönster, år av känslor som dämpats, år av skam och år av skällsord. Men framför allt: år av patriarkatet, år av kravet på att vi måste vara knullbara, år av kroppsideal som trycks upp i våra ansikten så fort vi vaknar på morgonen och det oändliga självhatet som får mig att ligga söndergråten om nätterna. Vår kropp är under lupp, hela jävla tiden. Varje liten rynka, varje litet hårstrå: allt ska kritiseras. Allt ska synas, förnyas, förminskas, förstoras, förgöras, förkastas. Men aldrig älskas. Min kropp är inte min egen. Inte förens jag kan älska mig själv fullständigt och aldrig mera vilja gå ner i vikt för någon annans skull. Min kropp är inte min egen så länge jag vill gå ner i vikt.

Eller? Om jag inte tillåter mig själv att gå ner i vikt på grund av rädslan att sjunga med i patriarkatets visa så äger jag inte min kropp heller. Då äger någon, eller något, annat den. Inte jag. Kan jag vara feminist men ändå vilja gå ner i vikt? Eller gör faktumet att jag medvetet går ner i vikt att jag är en dålig feminist? Att jag går med på det jag svurit på att försöka gå emot?

Jag blir ledsen varje dag. För att jag inte känner mig glad när jag äter, för att jag får ångest över att jag ätit en hel chokladplatta och mår illa. För att jag äter ohälsosammare än någonsin i hela mitt liv. För att det känns som att jag har spårat ur totalt. För att det har gått snett med veganismen, för att jag bara sitter hemma, urlakad och ser på serier och äter godis, pasta med pesto hela veckan. Jag blir ledsen för att jag blir gråtfärdig varje gång jag ser en normativt smal kropp på bild. Jag blir ledsen för att jag är trött och inte orkar göra någonting efter skolan, för att jag är så otroligt jävla trött hela fucking tiden.

Och kanske detta allt beror på vad jag äter. Okej, vänta lite. Jag vet att det låter fruktansvärt. Jag vet att det låter som att jag kan bota allt detta med en sellerijuice eller en smoothie.
Nej. Det är inte det jag menar. Men jag tror att min kropp inte klarar av att funktionera på bästa sätt när jag äter dåligt och inte gör någonting alls på kvällarna. Jag tror att min kropp skulle må bättre av annat. Av mångsidig, näringsrik kost. Av plantbaserad kost. Av mindre socker. Av mer dans. Mer liv.

Detta låter fruktansvärt. Jag menar inte att hälsa är det yttersta målet. Jag menar inte att vi alla borde sträva efter att äta hälsosammare för att bli lyckligare människor.
Healthy is the new skinny är ännu bara ett jävla sätt att få oss att hata oss själva ännu mer, bli ännu mer pressade till perfektion. Ännu ett till sätt för att få oss att försöka nå det ouppnåeliga. Hälsosam eller inte hälsosam, ingen har rätt att kommentera vad du äter, hur du äter det, när du äter det. Punkt. Detta är viktigt. Kommentarer om hur någon annans kropp ser ut, om mat och om vad någon annan väger borde vara förbjudet.

Men kanske viktnedgång gör mig till en lyckligare människa i nuläget? Kanske jag kan, genom det, hitta ett nytt sätt att möta och älska min kropp? En balans mellan självhat, kroppsideal och ingen kontroll alls, ät allt du vill.
Lose hate not weight, riot not diet. Kan inte detta göras samtidigt? Finns det ingen chans för mig att gå ner i vikt samtidigt som jag älskar mig själv och vägrar gå med på skönhetsidealet? Kan jag vara revolutionär i min självkärlek men ändå gå ner i vikt? För att jag vill ta hand om min kropp, för att få mer energi? För att kanske gå ner i vikt och på så sätt få mer energi? Eller bara för att gå ner i vikt för mig själv? Hitta ett sätt att gå ner i vikt bara för mig själv, går det?

Jag blir förkrossad bara av tanken på att försöka gå ner i vikt igen. Jag har släppt det. Jag har kommit över det, lite åtminstone. Jag har kämpat i år med att komma över viljan att förändra min fantastiska kropp. Men samtidigt vill jag gå ner i vikt. Eller är det jag som vill det? Och är det så farligt om jag vill det? Vems regelbok följer jag egentligen?

Om någon därute kan, så snälla, hjälp mig. Fundera med mig. Stöd mig. Ifrågasätt mig. Kämpa med mig. Analysera med mig. Snälla.

Publicerad 30.11.2016 kl. 20:31

Mens.

Känslan när du fick din första mens?
Känslan när jag fick min första mens var positiv. Jag var 12 år och hade väntat på den oerhört intensivt. Min mamma har alltid pratat positivt om mens och hon saknar att ha den nu när den tagit slut. Så jag blev glad. Och så hade vi en mens-fest. Med min favoriträtt och favoritdryck tillsammns med mamma, mammas bästa vän, jag och min syster. Det var aldrig pinsamt hemma, vi pratade alltid öppet om mens. Värre var det såklart i skolan när en råkade fälla tamponger på golvet eller blöda en droppe igenom byxorna. Kan inte lärare bara prata öppet om mens med ALLA? Inte bara blödande personer utan ALLA? Hela klassen, samtidigt. Bjud klassen på alkoholfria Bloody Marys, anordna en "vem-kan-rita-mensskydd"-tävling där alla, oavsett om du kan rita mensskydd eller inte, vinner tamponger/bindor/menskoppar och prata om sjukdomar/värkar/PMS/hormoner/blod/att alla är olika osv så att alla fattar grejen. Och VÅGA säga MENS för helvete!

Hur har du koll på din menscykel?
Jag använder Clue (<3) som är bäst, bäst, bäst. Den har en fin design och är enkel, tydlig osv. Förut hade jag inte koll dock. Men nu känns det skönt att veta. Mest med tanke på min PMS som är döden.

Med vem pratar du om mens?
Med alla, egentligen. Mest med mina blödande syskon förstås, men försöker också börja prata mer om mens med mina icke-blödande vänner för att öppna upp för kunskap och krossa stigman kring samtalsämnet. Frågor som: har du lingonveckan/den tiden på månaden/kvinnoproblem försöker jag undvika och påpeka när de sägs. Säg mens för i helvete. MENS. MENS. MENS.

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?
Överrumplad vet jag inte. Förvånad om den kommer för tidigt eller för sent kanske, men den har aldrig kommit mitt i någon situation som blivit särskilt komplicerad.


Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?
En gång mitt under sex med en relativt ny partner. Lite pinsamt för att det är ju så jävla pinsamt med lite blod på diverse kroppsdelar, eller hur? Men det kändes pinsamt. Trots att jag tror att personen inte ens märkte det.


Hur ont gör din mens när det är som värst?
Jag har lyckan att inte ha mycket mensvärk. Ibland lite mer, lite ont i ryggen. Men oftast inte så värst mycket. Jag har mest ont före mens, mest psykiskt då jag lider av bajsig-super-jobbig-katastrofal-PMS, nästan varje månad. Och jag mår illa vid ägglossning. Precis före jag får mens är jag ett monster, så för mig är mensen alltid välkommen med öppna armar. Mens = PMS släpper och jag förvandlas från Hulkinnan till Josefine igen.

Vad tycker du om din mens?
Jag tycker om den. Jag har förstått att mens ofta är ett tecken på att kroppen fungerar som den ska och det är ju trevligt. Men jag tycker väldigt mycket om min mens. Älskar att prata om den, älskar att blöda (för det mesta, vilket verkligen är ett privilegie), älskar min menskopp. Ja, älskar mens helt enkelt.

Ditt bästa mensminne?
Måste nog antingen vara mens-festen när jag var tolv eller mornar då jag vaknar, inte har ett enda mensskydd så långt ögat kan nå, blodiga lakan och så står jag i duschen med blodet rinnande ner för benen. Då känns livet nära.

 

EDIT: Författaren har i skrivande stund en pågående mens.

Publicerad 09.10.2016 kl. 16:36

Kroppkroppkropp.

Kropp, kropp, kropp.
Min kropp. O, så problematiskt de två orden är. Min kropp.
Jag älskar dig. Jag hatar dig.
Jag bor i dig. Jag vill dig väl. Jag vill dig ont.
Men känslan av att vara, existera, närvara inuti och inte utanpå är oemotståndlig.
Att inte behöva finnas på huden, utifrån in, deras blickar på mig, utan finnas i min egen blick utåt. Hur min kropp ser på världen, hur den reagerar på världen, på känsla, doft, smak, hur den reagerar när den får en kram, när kåtheten kryper inåt, när sorgen river tag i halsen, när skrattet rinner ner för kinderna. Jag vill leva där. Inifrån ut. Men såklart, det är svårt. När du ser på mig. När du säger saker som slänger mig tillbaka till utsidan, till min torra sköra hud, till mitt genomskinliga jag, så vet jag inte om min kropp är min. Men den är inte din heller.
Så vems är den då?
Jag vill tillhöra min kropp, jag vill att min kropp ska tillhöra mig.
Och ibland vill jag inte vara någonstans nära den, ibland vill jag kräla ur mig själv och inte behöva vara närvarande i detta storslagna konstverk av muskler, fett, senor, fibrer, celler, vatten, salter, proteiner, mineraler, hud och hår, hjärta och hjärna.
Men jag är i den. Alltid.
Ibland är det makabert, ibland är det magnifikt.
Det förändras, det skiftar, det växlar, det pendlar mellan stickande solsken och grå sörja på gatan.
Det är okej. För att jag fortsätter ändå finnas i detta tills jag drar mitt sista andetag, tills jag återvänder till jorden och tills det är min kropp min eller någon annans.
 

Publicerad 09.10.2016 kl. 16:24

Sommaren och ångesten.

Så kom sommaren, efterlängtad och härlig. Med ledigt, sol, biblitotekssturer, sovmornar, halvvarmt kaffe och tid till reflektion. Solen skiner. Värmen avtar inte trots det öppna fönstret, sorrlande röster hörs utifrån, hundar, barn, bilar.

Och så ångesten. "Du borde vara ute när det är fint väder."

"Du borde simma nu när man ännu kan"

"D-vitmain är verkligen viktigt, ut och rör på dig i solen!"

Rösterna från förr manar mig. Du BORDE vara ute. Hur täcks du sitta inne när solen är så sällsynt under finska somrar?

Och jag sitter inne, framför min dator och dricker mitt mörkrostade kaffe. Varje minut som tickar iväg får min lilla ångest att växa större. Svetten rinner ner för ryggen. Ögonen värker. Jag borde vara ute. Ligga på en filt. Inte sitta här framför datorn. Jag borde fånga dagen, carpe lite jävla diem. Tänk om jag dör ikväll? Då skulle jag ångra min innesittar-dag.

Jag sitter med nunan fastklistrad i skärmen. Men plötsligt, plötsligt inser jag det självklara. Som en aggressiv tornado slår den mig med all kraft. Insikten. Det glasklara. Underbara. Samtidigt som det slår mig dricker jag en stor klunk starkt kaffe till.

I do whatever the fuck I want.

Publicerad 26.07.2016 kl. 12:23

Jag såg en man som liknade dig.

Jag såg en äldre man som liknade dig idag. Jag minns inte om jag andades. Det högg till någonstans inuti mig. Det högg till i det mörka, ensamma utrymmet där dina ord högg till förut. Eller din totala tystnad. Eller din totala oförmåga att uppskatta mig. Och tänk, om vi blivit något mer än svettiga lakan och flackande blickar, ett tyst "hej" i rädsla för att känna något äkta överhuvudtaget. Tänk om vi blivit något annat än vassa ord och ljumma smekningar? Men det blev inte så. Mannen beställde en svart kaffe och han är inte lik dig egentligen och jag kommer ihåg än en gång varför jag valde att gråta dig ur mig. För att du alltid lämnade mig på natten i all hast. För att jag satt ensam i våra svettiga lakan med stegrande puls och förälskelsen gömd under kudden. För att du inte kunde välja mig. För att jag inte kunde sluta välja dig. Tack ändå, hoppas livet är som det är. 
Publicerad 09.07.2016 kl. 16:50

Privilegerad med auktoritetsfobi.

Alltså. Jag får ont i magen av tanken på pengar. Att jag aldrig har tillräckligt, att det är så helvetes många papper, intyg, samtal, mejl som skall ringas, skickas, verifieras för att få ett socialbidrag över sommaren. Det görs nästan omöjligt. Varför? Vem skulle välja att få 400€ i månaden framför att jobba och få 1200€ i månaden? Det är ju inte som att någon väljer att vara utan sommarjobb och försöka skrapa ihop pengar till resor för att se på bostäder till hösten.

Men ja. Lägenhet är också något jag får ont i magen av. Lyckan över att blivit antagen till drömutbildningen utmynnar snabbt i lägenhetsstress, studiestödsångest (vem klarar sig på 300€ i månaden i HELSINGFORS? Okej, ja med bostadstillägg och lån så blir det lite mänskligare. Tycker studiestödet / bostadstillägget skulle kunna variera beroende på ort. Högkostnadsorter och lågkostnadsorter. Någon som studerar i Vasa eller Ekenäs har ju mer pengar kvar efter hyra än någon som studerar i Helsingfors.)

Detta är privilegerat bullshit, ja jag är mycket medveten. Min ångest är ingenting jämfört med andras, som kämpar för att ens få utbildning, för att ens få en lägenhet. Men min ångest är ändå verklig. Såklart kommer den från mindre problem och troligtvis lättlösta sådana, men den är fortfarande verklig. Jag känner den.

Jag har en rädsla inför auktoritet. Min puls slår snabbare, jag knyter nävarna och känner mig liten. Poliser, socialarbetare, magistraten, fpa. De som bestämmer om jag får pengar eller inte, de som håller koll på var jag bor, vilka understöd jag har rätt till, de som ser till att jag följer lagen. Jag är rädd för att bli tagen på bar gärning, trots att jag inte gjort något fel. Känner ni igen er? Att försenat skicka in en ansökan får mig att svettas. Deras kortfattade, komplicerade, kalla ord på pappret som återvänder. "Varför har du skickat in dina papper för sent? Vilken orsak har du för att avvika från utsatt tid?" Känner mig som 4-år igen. Skammen. Den flackande blicken.

Får försöka bearbeta detta med en kopp kaffe och samtal med mina vackra systrar. Idag ska jag fan få in alla papper som behövs för de extra fyrahundra eurona. Sen ska jag dricka en cider. Jag och min privileigerade rumpa, det vill säga.

 

Publicerad 01.07.2016 kl. 14:40

Aldrig vs. Alltid-listan

Tänkte försöka få igång mitt bloggande med en liten lista såhär en onsdagförmiddag.

 

Vad skulle du aldrig...

Äta?
Just nu i mitt liv skulle jag aldrig äta kött. Aldrig mer.

Dricka?
Alltså svårt. Min tråkiga vegan-hjärna skulle säga ett glas komjölk. Men kanske... Blod? Avföring?

Skoja om?
Tycker att det finns mycket att skämta om, försöker att inte begränsa mig så mycket i min humor. Men det finns vissa saker en, enligt mig, inte kan skämta om. Alla rasistiska, transfobiska, homofobiska, sexistiska, rape-jokes, funkofobiska skämt kan dock dra åt helvete. Lite så.

Ha på kroppen?
Läder eller päls. Trots att jag kan tänka mig att vid något enstaka tillfälle köpa läderskor begagnat så tror jag att en läderjacka eller pälskrage aldrig kommer att finnas på min kropp.

Vilja uppleva?
Att förlora någon som står nära mig. Detta kommer ju förr eller senare ske. Vilket suger.

Kunna arbeta med?
Hela min varelse är rätt påverkad av min tro på veganism så tror inte jag skulle kunna jobba inom en industri som dödar/utnyttjar djur. Djurparker, slakterier, mjölkindustrin, labb osv. Vill även intala mig själv att jag inte skulle arbeta inom industrier/företag som har dåliga villkor för arbetarna heller. Men med ett klassperspektiv så är det ju svårt för oss vanliga människor att bestämma med frihet var vi förtjänar vårt levebröd. Stora klädkedjor/kosmetik har ju ett finger med i spelet när det gäller dåliga villkor för arbetare/djur.

Säga nej till?
Finns inte mycket jag kan komma på som jag aldrig skulle säga nej till. Beror ju på vilken situation. En pratstund/spooning med någon jag tycker om kanske?

Googla?
Nakenbilder som läckt av någon kvinnlig kändis.

Göra offentligt?
Bajsa?

Blogga om?
Viktnedgång, dieter.

 

Vad hittar man alltid/ofta...

På ditt skrivbord?
En jävla röra. En oskriven anteckningsbok, en oläst bok.

Under din säng?
En piska och oändligt med damm.

I din jackficka?
Snus.

Bakom din kylskåpsdörr?
Bakom min kylskåpsdörr? Inuti kylskåpet alltså?
Avokado. Potatissallad. Sött vittvin. Anammas göttbullar.
Ett misslyckat försök till pannkakor.

Vid sidan av ditt handfat?
Linsskydd. Linsvätska. Dålig syn.

Högst upp i din bokhylla?
Inte mycket. Äger typ inga saker längre. Men Harry Potter-böckerna, massa fina anteckningsböcker som jag aldrig har tid att fylla i.

Längst ner i din tvättkorg?
Menstrosor.

Framför näsan på dig?
Min Macbook.

I dina tankar?
Döden. Rädslan inför det okända. Oblivion.

Publicerad 22.06.2016 kl. 11:30

Efter flera år.

Efter flera år tar jag upp denna blogg på nytt.

Det känns svårt för att jag inte vill känna att jag måste.
Men jag vill. Jag vill verkligen skriva. Jag behöver det.

Så tre år har gått sedan jag senast skrev.
Då studerade jag teater i Kungälv i Sverige och mådde dåligt. Väldigt, väldigt dåligt. Jag sökte till teaterhögskolan i Helsingfors och efter en vecka svettandes, sjungandes, skrikandes med nervositeten i mitt blod kom jag inte in.
Idag, tre år senare, har jag för några veckor sedan fått reda på att jag denna gång verkligen kom in. Det känns fantastiskt. Så. Himla. Fint. Efter år av "vad fan ska jag göra nästa höst?" så vet jag nu vad jag ska göra fem år framåt. Fem år. Trygghet.

Sommaren är påväg mot Ekenäs med små, försiktiga steg och jag känner mig alltid lite borttappad på sommaren. Förut var det veckor av någonslags frihet, lov, vänner, vin och dans. Nu känns det mest som en paus i det liv jag har, det liv jag verkligen älskar.

Jag har kommit till en period i mitt liv då jag verkligen tycker om mig själv. Allt. Min kropp. Mina tankar (inte alltid förstås, men jag börjar bli bra på att reflektera över vad jag känner). Hela jag. Så fast jag känner mig borttappad i denna slumrande sommarstad som jag någongång kallade hem är jag i grunden tillfreds med var jag är och vem jag är.

Får se vart detta bloggande tar vägen. Hoppas jag kan se denna kanal som värdefull igen, som för tre år sedan.

Publicerad 21.06.2016 kl. 17:51

Paus och sånt.

Har inte skrivit på en evighet, men har inte riktigt "haft tid" (världens sämsta orsak eftersom jag för det mesta sett på avsintt av Girls eller Californication. Så tid finns, men lust?)

Men jag vill verkligen skriva. Jag fyller år imorgon och mår faktiskt väldigt bra. Och jag tror att jag mår bra för att jag bestämt mig för att göra det. För att jag tagit tag i mig själv och tänkt: "är det faktiskt en så big deal?  Eller förstorar du det i ditt självkritiska huvud?" för att sedan släppa saker som jag hakar upp mig på. Och jag hr börjat tycka om mig själv. Det skiftar från dag till dag, men för det mesta kan jag känna att jag har någon sorts kärlek till mig själv. Vilket är ganska fantastiskt.

Håller på att repa "Häxjakten" av Arthur Miller som vi sätter upp som slutproduktion här på Nordiska. Det är tungt nu i början och tusentals sidor text som ska repas in. Men vår regissör är inspirerande och krävande; jag tycker om hans sätt att styra upp det hela.

För det mesta springer jag i den helt magiska skogen som finns runt skolan, övar text, skriver karaktärsbiografier, repar inför teaterhögskolan och dansar runt i mitt eget huvud. Så att ja.

Hoppeligen tar jag mig i kragen och skriver då och då.

Publicerad 16.03.2013 kl. 16:34

Flyg mot Göteborg.


Hejdå säger jag, osminkad och med världens kråkbo till hår.
Nu flyger jag till bättre tider och till en ny termin.

C ya.
Publicerad 06.01.2013 kl. 12:54

2013.

Åhh. Skrev ett fittit långt blogginlägg. Raderade. Kan ju fan inte skriva längre. Det blir så pampigt och hurtigt. Som en jävla tvättmedelsreklam. Men jag mår bra i alla fall, trivs med mig själv och tycker livet är väldigt behagligt. Flyger till Götet imorgon och vet inte när jag kommer tillbaka till Finalandet. Men kanske i maj.

Beskriver i lite bilder hur jag vill ha mitt 2013 (kan uttrycka mig mycket bättre i bilder för tillfället). Puss och kram.









Publicerad 05.01.2013 kl. 22:03

Punkt.

Återkommer till denna blogg när denna helg/nästa vecka är över som är fullspäckad av föreställningar, julbord, julkabaré, planering, tankspriddhet, fantasilöshet och stress. Men sen ska jag försöka få igång mitt skrivande igen. Det har varit alltför tomt här och har börjat längta något oerhört efter att skriva igen.

En sak som jag kommit på med mig själv under dessa veckor:
Jag kan inte ha för mycket tid att tänka. Om jag tänker börjar jag analysera om jag faktiskt är lycklig. När jag får vara på språng, aktiv, stressad och ha ett liv fyllt av rörelse, arbete, sena nätter, tidiga morgnar, baksmällor och planering är jag lycklig. Punkt.

Här får ni tre fina bilder som jag tycker är extra fina idag.




Publicerad 15.12.2012 kl. 13:40

Tankar före ikväll.

Jag står uppe på berget som jag, tror jag, börjat kalla mitt hem. Ett virrvarr av ljus, gator och Göteborg breder ut sig framför och nedanför mig. Det är fint. Jag kan se alla bilar tydligt, men ändå är det knäpptyst. Det är som att titta på en film fast utan ljud. Ikväll har vi för första gången uppspel av det vi kämpat med i fem veckor. Och jag förstår, åter igen, varför jag gör detta.
Publicerad 11.12.2012 kl. 18:29

To create is to destroy.


härifrån

Jobbar från nio på morgonen till tio på kvällen med föreställningen. That's pretty much it. Känner mig levande och vacker när jag får planera och arbeta tills jag håller på att gå under. Sen läser jag också, Harry Potter, världens bästa vinterböcker. Och däremellan tycker jag om snön, för allt är plötsligt så magiskt och ljust. Och ibland badar jag bastu. Som ikväll. Livet är helt okej faktiskt. 
Publicerad 04.12.2012 kl. 23:19
 
 

 

Josefine. 22 år.
Bortappad i huvudstaden.
Studerar skådespeleri.
Ifrågasätter allting.
Pratar om radikal självkärlek.
Drömmer om:
livet som vill oss alla väl.
Drömmer särskilt om:
en varm säng en lång söndag.
- Dödsångesten.
- Förvirringen.
- Feminismen.
- Lyckan.